Om man får lov att fråga, så gör jag det gärna. Vad fan är felet med folk? Nu pratar jag självklart om de som går i trean, de som är 18 år, eller snart blir det, men som betér sig som 11åringar. Helvete vad jag är trött på det! På skitsnacket, mobbningen, den verbala trackasserin. I tre års tid har jag blivit kallad allt mellan korkad blondin och häst-kuk-sugare. Man måste kunna tåla ett skämt på sin egna bekostnad, bevisa att man har självinsikt, men v a r j e dag ? Jag förstår inte grejen? Blev de utstötta och mobbade som yngre och nu har de hittat någon att ta ut det på? Hur långt ska det gå innan de förstår hur jävla dåligt man mår av en särbehandling? Jag kanske tål mer än andra, men jag är fan inte död. Jag har känslor, jag blir faktiskt sårad. Ska jag skära mig i handleden för att bevisa något? Eller räcker det med en kniv i hjärtat?