Idag har mamma stått och slipat mitt golv i flera flera timmar, men OOH vilket resultat! Amazing♥

Vi kommer ett steg nämre inflytten för varje dag! Under veckan hoppas jag verkligen att all el ska komma in i väggen :)

Efter det så ska det bara komma in lite väggar och lister, sen kan vi använda köket, vilket i sin tur innebär att vi kan bli färdiga med resten av huset snabbare eftersom vi inte behöver gå hem för att äta! Mamma har ju också slipat golvet i köket, så snart ska det målas. När det är gjort kanske elen kommit på sin plats, så att vi kan täcka isoleringen med osb-skivor och/eller gips. Mamma och pappa vet fortfarande inte vad vi ska ha för kakel på väggen under över köksbänkarna. Galna är dem. Mina föräldrar alltså. Lär väl bli något impulsköp om jag känner dem rätt. Vilket jag gör, jag har levt med dem i 19 år (24 dagar tills min födelsedag!?).

Helvete vad jag har börjat bli gammal. Hatar det. 19. Jag vill vara 9. Max. Jag vill inte veta vad bakfylla eller gonnoré innebär, vill inte kunna räkna ut en andragradsekvation eller veta vad derivata är. Jag vill leva i en värld där mitt största begär är den nya barbiedockan och inte 13 cm:ers klackar, där jag inte vet vad samlag innebär eller varför man har det. Då mormor kunde sy ens klänningar och man tyckte att man var vackrast på skolgården och utan att bry sig om vad som var "inne".

När jag tänker på hur jag brukade krypa upp i mammas knä och hon omfamnade mig med sin varma kofta och så satt vi bara där, så känns det så litet att få hålla mammas hand. Jag kramar henne så ofta jag kan, men jag kommer aldrig att bli så liten att jag kan krypa upp i hennes knä igen. Känns sorgligt på ett sätt, eftersom det är där det känns som bäst. Jag vill inte växa upp och bli tvingad att ta hand om mig själv. Alla säger att jag kommer att flytta ut snart, men jag vill inte? Då säger de "att det kommer du att göra". Men hur vet de det? Jag vill inte. Vill inte släppa taget om den enda tryggheten jag har kvar från mamma och pappa. Om det ens är en liten hand som värmer min, om det ens är mammas lugna väckning på morgonen "..Nu är det frukost" eller pappas "Du går inte och lägger dig för sent nu va?". Vill inte ge upp det. Vill inte växa upp. Inte nu i alla fall. ♥